Tänk, jag har alltid sett fram emot då jag kan börja lämna barnen ensam hemma och har väl inte haft en tanke på att det ska kunna ske än, men nu har jag sett tecken till en början...
Skulle nämligen gå fram till affären och handla (det är ca 600 m) och barnen kom på att de inte ville följa med. Nähä....vad gör man då? -Vi kan stanna hemma på gården och gräva gångar i snön, sa de! Njae, det tyckte väl inte jag var helt ok, men så kollade vi med grannens killar (de är 10 och 12 år) om de var hemma. Japp, de var hemma och dessutom kunde S o F få gå in till dem i fall de skulle känna behov av det. Dessa barn känner varandra väldigt väl!
Sagt och gjort, jag stack till affären (men jag tog bilen, ville ju ändå att det skulle gå snabbt!).
När jag kom hem satt de fortfarande ute i snön och grävde och hade INTE varit upp till "storkillarna", vilket de stolta ville berätta.
I dag har vi varit ute på isen och åkt, vi startade här i Valla och började åka in mot stan och Badhusparken, det är 4 km. Även här visar de att de kan åka utan att ha mamma alldeles bakom. Naturligtvis träffar man alltid någon att prata med och då har de inte tid att vänta! Helt plötsligt är de bara borta! Ja, ca sådär flera 100 meter före mig....och har inte den minsta tanke på att vänta på mig heller!
De börjar helt enkelt att bli stora!! Samtidigt som jag tycker det är jätteskönt så inser jag ju att de växer och utvecklas i rasande fart. Jag vill verkligen hinna njuta av dem varenda sekund, för snart får man inte snusa och kramas med dem på samma sätt som man får göra så länge de är små.
Vi hade en fantastiskt fin dag i dag, med fika i ryggsäcken, soligt och riktigt varmt och skönt!
Skulle nämligen gå fram till affären och handla (det är ca 600 m) och barnen kom på att de inte ville följa med. Nähä....vad gör man då? -Vi kan stanna hemma på gården och gräva gångar i snön, sa de! Njae, det tyckte väl inte jag var helt ok, men så kollade vi med grannens killar (de är 10 och 12 år) om de var hemma. Japp, de var hemma och dessutom kunde S o F få gå in till dem i fall de skulle känna behov av det. Dessa barn känner varandra väldigt väl!
Sagt och gjort, jag stack till affären (men jag tog bilen, ville ju ändå att det skulle gå snabbt!).
När jag kom hem satt de fortfarande ute i snön och grävde och hade INTE varit upp till "storkillarna", vilket de stolta ville berätta.
I dag har vi varit ute på isen och åkt, vi startade här i Valla och började åka in mot stan och Badhusparken, det är 4 km. Även här visar de att de kan åka utan att ha mamma alldeles bakom. Naturligtvis träffar man alltid någon att prata med och då har de inte tid att vänta! Helt plötsligt är de bara borta! Ja, ca sådär flera 100 meter före mig....och har inte den minsta tanke på att vänta på mig heller!
De börjar helt enkelt att bli stora!! Samtidigt som jag tycker det är jätteskönt så inser jag ju att de växer och utvecklas i rasande fart. Jag vill verkligen hinna njuta av dem varenda sekund, för snart får man inte snusa och kramas med dem på samma sätt som man får göra så länge de är små.
Vi hade en fantastiskt fin dag i dag, med fika i ryggsäcken, soligt och riktigt varmt och skönt!
3 kommentarer:
Visst känns det härligt att kunna lämna dem en stund själva... fast precis som du skriver så får man lite panik för det går ju såååå fort!!! ) 8 år till och M är 18!!!!! Hjälp!
Det ser så himla härligt ut med skridskoåkningen!!! Ha det ! KraM
Hej Anna!
Visst är det härligt när de blir större!
Jag har ju både riktigt stora "barn" och barn i ålder som dina, men om sanningen ska fram är vi lite sugna på småbarn igen, jag och Henrik. Det går liksom för fort med allt tycker vi... Men det ska nog inte bli fler ändå. Vi är ju för gamla.
/Marie
Hej Marie!
Du/Ni är visst inte för gamla!
Jag skulle gärna ha fler, men jag måste ju ha en karl också!!
/Anna
Skicka en kommentar