För att få honom att gå har jag faktiskt tagit till mutmetoder, jo, för han är såå blyg för andra barn och behöver TID på sig innan han törs ta steget fullt ut i en ny grupp. Men han köpte mina mutor (valfri LEGO-byggsats, men kanske inte till vilket pris som helst......)
På väg dit är han uppåt och glad, han har flera av sina klasskompisar som också skall vara där. Men när vi börjar närma oss planen och han ser närmare 20 okända killar springa omkring o lattja med bollar börjar han tveka o skruva på sig... Men han kommer ändå med vid uppstart och börja springa med boll osv. Frida och jag avlägsnar oss en stund för att låta honom vara själv, men då kommer han och gråter, -jag blev bara blygare och blygare hela tiden!!
Hm...va göra nu? Många känslor i mitt modersbröst.....blandat, men jag försöker peppa så gott det går. Jag lyckas i alla fall få med honom till planen igen och vi sätter oss ner och tittar på. Efter en stund går Frida o jag åter därifrån, bara för att han ska få "klara sig själv" även om han bara sitter där och tittar.
Innan det är slut kommer vi tillbaka och då spelar killarna, då vill han faktiskt vara med! Så han hinner vara med i några minuter, han tar bollen, springer med den, förbi flera killar och pang - I MÅL!!
I bilen hem undrade han om han fick spela fotboll inne när vi kom hem och om det var fotbollsträning i morgon igen.....
Ja, för övrigt så har jag börjat skolan idag -kul!! Varit till Ås Trädgård och handlat Ekologiska och Jämtländskt producerade grönsaker i mängder (i torsdags) o säkert en massa annat också!
Men nu väntar sängen och skolböckerna!!
2 kommentarer:
Hej Anna!
En sån härlig historia! Och så stor han säkert kände sig efter en sån fullträff! Verklig lycka är ju när man som mamma får följa sina barns bergsbestigningar...Glad över att han besteg berget istället för att gå runt det.
/Marie
Ja det var en träffande o fin beskrivning, Marie! Kram, hoppas allt är bra med dig och familjen! Anna
Skicka en kommentar